I söndags var jag som vanligt ute och kollade läget i omgivningen. Det var varmt och skönt ute och jag undersökte nya outforskade platser inom reviret. Det föll sig inte bättre än att en spännande dörr, som ledde till en ännu mer spännande källare, stod öppen.
- Där gick jag in. Dumt. Någon stänger dörren. Jag var fångad, i grannens husgrund.
I två dygn fick jag vara kvar. Och ganska snart var det inte alls spännande längre. Hemma gick husse och matte och var oroliga så att dom inte kunde sova på nätterna. Normalt är jag ju aldrig ute mer än max 3 timmar åt gången, sen måste jag in och fylla på magen. Dom har gått runt, runt i området och letat och ropat efter mig i timmar. Faktiskt så var dom rädda för att jag skulle ligga skadad någonstans. Till slut satte dom upp efterlysning på telefonstolparna och la lappar i alla grannarnas brevlådor. Hela området blev engagerat i mitt försvinnande.
I dag (tisdag) kommer mannen i huset in genom dörren som leder in i husgrunden igen. Och jag blir jätte rädd och springer längre in under huset. Nerverna sitter på spänn i vartenda pälsstrå och jag litar inte på honom. Som tur var så såg han mig. Jag är jag ju ordentligt efterlyst och han förststår det är jag som är där inne. Han skickar någon att hämta min matte. När matte först kommer och lockar på mig inne i mörkret så fräser och morrar jag allt vad min lilla kropp förmår, för jag är så rädd och olycklig. Men när matte pratar med grannen om att kanske hämta lite mat, då först hör jag vem det är och hoppar fram och jamar och åmar mig, för nu förstår jag att jag är räddad. Jag blir hemburen.
- Vilken lycka, att vara hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar