Hej då Bromma

 Ja-ha-ja då var det dax att lämna Bromma och åka till Roslagen på årets katt-kollo.
Ni som har varit på kollo någon gång kanske kommer ihåg känslan när det är dax att åka...
     - Separationsångest !   Så, vi tog ett familjeporträtt innan jag åkte.

När bilen kom och det var dax smet jag längst in under husse och mattes säng, fylld av ångest. Men, som ni kanske också kommer ihåg, hjälper det inte. Jag blev vänligt men mycket bestämt utsopad med en skurmopp (något förnedrande faktiskt).

Men nu bär det av till Tisdalen med sommarhusse och sommarmatte.Ska bli härligt att få undersöka allt som finns där ute igen.  Sommarens mål blir att komma åt guldfiskarna i dammen. Har hört att dom vuxit till sig rejält sedan sist. Så nu är det ju faktiskt ett antal kompletta måltider som bara ligger där och väntar.

Trevlig sommar på er.

Gosiga tassar / Cayey

Byter ut asfalten mot grönt gräs

Oj vad spännande det har varit att vara en riktig stadskatt. Jag har nästan känt mig som en av Aristocats. Fast dom bodde ju i Paris och jag var i Stockholm. Spännande har det varit, med alla källargluggar, precis som Pelle Svanslös.

När jag kom hem igen var jag som en katt på grönbete. - Bokstavligt talat.

Jag la mig på lur i gräset och smög på en koltrast. Men då kom förstås matte (som vanligt....).

Ja ja, det är rätt okej att bara sitta här och filosofera också.

Katt på styv lina

Idag har jag varit ute på jättespännande äventyr på innergården till huset jag bor i här i stan. Jag har undersökt allt! Det vill säga så långt som kopplet räckte och Carolina kunde ta sig fram det vill säga.

Jag tyckte att det var både läskigt och roligt på samma gång men efter ett tag var jag mest nyfiken, jag lätt dock svansen vara på sin vakt hela tiden. Carolina sa till slut stopp när jag försökte krypa in och klättra över saker men favoritplatsen blev helt klart stentrappan upp till övre gården, den var fantastisk att åma, rulla och mysa sig på och med under solens varma strålar innan vi trots protester från mitt håll gick in igen.

Vi tog även en sväng ner med med hissen till källaren då Carolina var tvungen att tvätta nått och jag tjatat högt om att få gå ut en gång till... det skulle jag inte gjort. Det var verkligen jätte läskigt!!! Vi tog därför istället trappan upp via utegården för att slippa åka det rörande rummet igen. Väl ute på gården igen var jag lite väl modig när jag vidare hoppade upp på en grannes altan och virrade in mig i en ljuslykta som ramlade omkull och förde ett väldans liv när den slog i backen. Eftersom att jag inte förstod vad som hänt fick jag panik och slet mig som en hall ål ur selen. Då blev Carolina orolig, delvis för att jag var lite skärrad men framförallt för att jag var lös och gömde mig bakom cyklarna. Men jag sökte mig rätt snabbt till henne igen när hon kom efter mig och tog upp mig i sin trygga famn och bar mig in i lägenheten igen. Där somnade jag utmattad men trygg under Emil och Carolinas säng. När jag sen vaknade igen fick jag god mat och ompyssling. Nu är allt som vanligt igen. Imorgon kommer matte och husse hem igen och det ska bli skönt att få gå ut utan koppel igen, man har ju sin stolthet att tänka på.

Ett kattliv på 6 minuter

Jag tror inte att det behövs några ord...

En kattliv i innerstan

Dag 2 av min weekend innanför tullarna börjar gå över i ikväll och jag ligger och myser på min favoritplats under barbordet på en av stolarna medan Emil spelar spel och Carolina sitter i soffan och fipplar på sin dator.  När jag ligger här har jag utsikt över hela lägenheten men är ändå gömd i en liten koja, det bästa av två världar för en liten katt som mig. Jag myser och sover mest hela dagarna och på nätter är jag klarvaken och då försöker jag prata med Carolina men hon bara sover och tittar argt på mig när jag jamar. När detta dock inte ger någon reaktion vässar jag klorna lite försiktigt på sängkanten och då minsann blir det ett väldans liv, det funkar med andra ord lite väl bra för att skapa uppmärksamhet men jag vet att hon tycker om mig ändå. Emil däremot sover som en stock.

Innerstadskatt

I helgen ska husse och matte ut och åka båt och då detta är en lite väl blöt aktivitet för min smak så har jag dragit in till stan och bor hos Emil och Carolina istället. Det är visserligen lite mindre yta att busa på (36 kvm) och utevistelserna sker på innergården med koppel men jag har fått en egen kartong att ligga i och att spana på innerstansfolket genom fönstret på bottenvåningen är spännande nog. Jag trivs här och får en massa ompyssling och kli bakom örat.

Avslöjad

 

Aj då, aj då, aj då... nu kom matte på mig med tassen i syltburken. Eller rättare sagt i fågelbordet. Hon fick syn på mig genom fönstret. Inte hade jag tänkt mig att hon skulle titta ut genom fönstret just då. - Förargligt som attan !

Ja ja ja, jag ska flytta på mig. Men, jag tänkte faktiskt inte... Tro mig, nu blev det bara så här... Och jag har ju faktiskt inte gjort något. - Va? - Ja, men det var ju faktiskt jätte länge sen jag tog en fågel sist!

Bara gnäll, tjat och förmaningar. - Jag drar!

Födelsedagskalas

I går fyllde jag 3 år.

Det kom gratulationer från när och fjärran.

Vi hade öppet hus med champagne och snittar hela dagen. Kvällen avslutades med stort gräddkalas.

- Raaaap !

 

 

Lost and found

Vilket äventyr och vilken fruktansvärd dramatik den här helgen har inneburit.

I söndags var jag som vanligt ute och kollade läget i omgivningen. Det var varmt och skönt ute och jag undersökte nya outforskade platser inom reviret. Det föll sig inte bättre än att en spännande dörr, som ledde till en ännu mer spännande källare, stod öppen.

- Där gick jag in. Dumt. Någon stänger dörren. Jag var fångad, i grannens husgrund.

I två dygn fick jag vara kvar. Och ganska snart var det inte alls spännande längre. Hemma gick husse och matte och var oroliga så att dom inte kunde sova på nätterna. Normalt är jag ju aldrig ute mer än max 3 timmar åt gången, sen måste jag in och fylla på magen. Dom har gått runt, runt i området och letat och ropat efter mig i timmar. Faktiskt så var dom rädda för att jag skulle ligga skadad någonstans. Till slut satte dom upp efterlysning på telefonstolparna och la lappar i alla grannarnas brevlådor. Hela området blev engagerat i mitt försvinnande.

I dag (tisdag) kommer mannen i huset in genom dörren som leder in i husgrunden igen. Och jag blir jätte rädd och springer längre in under huset. Nerverna sitter på spänn i vartenda pälsstrå och jag litar inte på honom. Som tur var så såg han mig. Jag är jag ju ordentligt efterlyst och han förststår det är jag som är där inne. Han skickar någon att hämta min matte. När matte först kommer och lockar på mig inne i mörkret så fräser och morrar jag allt vad min lilla kropp förmår, för jag är så rädd och olycklig. Men när matte pratar med grannen om att kanske hämta lite mat, då först hör jag vem det är och hoppar fram och jamar och åmar mig, för nu förstår jag att jag är räddad. Jag blir hemburen.

- Vilken lycka, att vara hemma.

Jag är smutsig och dammig men kastar mig direkt över maten och äter två stora portioner. Sen blir det kramkalas. Nåja, gosande, klappande och kliande.

Efter att ha ätit ännu en portion mat somnar jag som en stock under vardagsrumsbordet.

Matte säger. - Gör inte om det. Tja.. jag är ju faktiskt katt, så jag kan inte lova.

Under det här huset blev jag fast. Och här är kompisen vars matte förstod att det var jag som var satt därinne.